Jag är en så'n där person som sällan gråter. När vi sitter här hemma och kollar på film, eller i biografen för den delen, så är det oftast Marcus som gråter.
Jag tycker inte om att gråta så folk (inklusive mina närmaste) ser och när jag gråter för mig själv känns det bara löjligt.
Fast visst händer det!
Varje gång älsklingen åker iväg någonstans gråter jag och kan inte säga "hej då", som väl är så händer det inte alls ofta.
Annars kan det hända att jag fäller en tår till någon film, senaste var faktiskt "Svinalängorna" på bio med bästaste Camilla.
När jag känner mig kränkt eller förbisedd kan jag oxå gråta en skvätt i smyg.
Ibland när jag inser hur fina och goa och underbara barn jag har kan jag få tårar i ögonen eller när jag blir riktigt glad. Oftast i form av överraskning.
På tal om överraskning så grät jag när jag överraskade mamma i oktober på hennes 70-årsdag. Hon blev så glad så hon började gråta och då började jag oxå gråta ;)
Summa summarum så är jag ingen gråtig person, men varje morgon när jag cyklar till jobbet så gråter jag av vinden ;) *hi, hi, hi*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar