Idag har jag förlängt mitt liv med ett år eller två.
Thim och jag skrattade gott i 5 minuter efter att han skrämt mig så jag både hoppade till och skrek :)
Han har försökt i minst en månad att skrämma mig, men misslyckats. Till idag då :)
Efter så skrattade vi så vi grät.
Det är så sällan man gör det, skrattar hjärtligt och länge så tårarna rinner.
När jag var yngre så gjorde jag det ofta.
Idag fick jag nästan kramp i kinderna och det kändes som om jag skulle börja gråta. Hade inte Thim varit där så hade jag gjort det.
Är det alla hämningar som släpper och när man väl börjat använda musklerna så är skillnaden mellan skratt och gråt hårfin och kroppen blandar ihop allt?
Fast jag står och faller på en viktig sak just nu som jag tyvärr inte kan berätta om här. (Imorgon vet jag.) Så det är väl det som spökar i mitt fall.
Sov gott alla för jag ska i alla fall gå och lägga mig snart så att det blir morgon fortare :)
Kramisar!!!