söndag 23 oktober 2011

Amming

Har fått lite frågor om varför jag inte ammar och tänkte att det kanske är lika bra att klargöra här istället för överallt. Fejjan, AFF, mail o.s.v.
Jag har fyra barn sedan tidigare och har inte kunnat amma någon av dem.
Som längst har jag ammat i ungefär tre veckor innan jag gett upp. Har haft allt från såriga bröstvårtor och för mycket mjölk till mjölkstockning med febertoppar på 40 grader och för lite mjölk.
Allt har då kretsat kring mina bröst och bebisens sugande. Har inte varit speciellt kul att vara nybliven mamma då. Har haft så ont att jag inte kunnat krama någon och knappt hålla den nya bebisen och har stundtals varit mer på ammningsmottagningen än hemma..
För att inte tala om att jag brutit ner mig rent psykiskt och att kroppen tagit stryk i form av lite väl mycket och snabb viktnedgång.
Bara att inse att jag förmodligen tillhör de få som inte kan amma.
Så är det!
Den här gången tog jag beslutet att inte amma redan under graviditeten och det var det bästa jag kunnat göra. Marcus och andra nära har stöttat mig i det beslutet och nu med facit i hand hade jag aldrig rott hem det jag gjort om jag samtidigt kämpat med ammning.
Jag känner att det var helt rätt beslut att inte ens testa den här gången!
Har ni nu inte fått svar på era funderingar så fråga gärna igen.

7 kommentarer:

  1. Usch jag minns de första veckornas fruktansvärda smärta. Det var nästan så jag ville slå ungen, så ont gjorde det! När jag fick mina tvillingar ville jag ge upp amningen direkt, och det var nära att jag gjorde det, men jag ville ju så förtvivlat gärna amma mina barn så jag fick ju tappert stå ut med smärtan. Som tur var gick det smärtsamma över efter ett par (jobbiga) månader och sen kunde jag amma tills de var åtta månader tror jag. Kände mig lite stolt över det, minns jag :)
    Men vi är alla olika och man ska göra det som känns bäst för en själv!
    Mina tvillingar fick ersättning i perioder också, jag orkade inte hålla på
    så att de blev helt mätta...

    SvaraRadera
  2. Tolka nu inte min kommentar som att jag tycker att du borde kämpat lite till, för så menar jag verkligen inte! :)

    SvaraRadera
  3. Jag är för klok för att tolka det så. Eller för stark kanske jag ska säga ;) Jag vet själv vad jag tål och inte, och inga av någons kommentarer kommer att få mig att ångra mitt beslut!
    Däremot beundrar jag de som verkligen fått det att fungera efter lång tid av trubbel.
    -Ninin-

    SvaraRadera
  4. Man ska göra det som passar sig själv bäst! Javisst säger "alla" att det är bra att amma men hur mkt ska man kämpa och hur mkt är det värt? Viktigast är att mamma o barn mår bra! Jag har haft turen att det funkat för mig men hade gjort som du om jag haft samma historia. Kan erkänna att det måste vara skönt att kunna få hjälp m matning, här hemma har vi ett tuttmonster utan dess like;-)

    Kram

    SvaraRadera
  5. Va skönt att tagit ett konkret beslut och känna sig säker i det! Och att du redan känner att det känns så rätt bevisar ju de facto!
    Sen tillhör ju jag en av de som inte tycker att du ska behöva förklara/försvara ett sånt beslut, som ju faktiskt bara berör dig och din familj. Men som alltid: trevligt att läsa om tankar, känslor och upplevelser. =)
    / Frid_is

    SvaraRadera
  6. Förstår dig till fullo min vän. Och är själv också oerhört glad över mitt beslut den här gången. Jag hittade min egen gång och kände mig betydligt mer harmonisk den här gången.

    Lycka till <3 Kram

    SvaraRadera
  7. Du ska inte ens behöva förklara dej. Varje mamma gör som hon vill och vad hon väljer ska alla andra skita i. Kram!

    SvaraRadera