Idag är det den andra advent och för två år sedan på just andra advent föddes min lilla Noah. Men 2 fyller han inte förrän på tisdag. Här är min förlossningsberättelse som jag skrev när lillprins var ungefär en månad.

Det hela började med att vattnet gick vid 8 på morgonen den 6 dec. Ringde in till förlossningen och fick en tid för koll kl 14. Jag hade inga värkar över huvud taget.
Ringde svärmor så att hon kunde ta barnen och satte sen igång med att städa färdigt övervåningen som inte blev gjort dagen innan. Med svärmor kom oxå M's mormor och det visade sig att det var hon som skulle passa mina barn. Stackar'n, hon fyller 90 nästa år. Men det var bara en liten stund medans svärmor fixade en grej.
Väl inne på förlossningen fick vi vänta i över en timme i ett urtråkigt rum. Jag hade några samandragningar, men inte värre än de jag haft de senaste veckorna. Så remsan från CTG'n visade inget speciellt. Men visst var det vattnet som gått. När jag blev fri från CTG'n så fick jag ett par kraftiga samandragningar, typiskt
Vi fick en ny tid till dagen efter kl 13 och åkte sedan hem. Väl hemma blev det middag och kortspel med de andra. De lite kraftigare sammandragningarna fortsatte med ungefär tre i timmen.
Vi gick och la oss vid elva och jag somnade gott. Vaknade kl 1 igen av att det gjorde rejält ont.
AJ! Kom ihåg att det är så här det känns och jag tvekade inte en sekund på att det var på G nu.
Låg kvar en stund men insåg att det gjorde för ont för att somna om eller ens ligga still så jag gick upp.
Bäddade ner mig i soffan i halvsittande ställning och satte på tv'n. Slumrade lite men vaknade var 10'e minut av värk. När klockan var 4 ungefär orkade jag inte ha ont ensam och gick och väckte M.
Han ringde sin mamma direkt och tog något att äta. Nu har jag rejält ont och börjar längta till förlossningen, men vill inte riktigt åka in än. Värkarna kommer tätare nu och M's mamma kommer.
Jag ska kissa men är lite rädd att något ska hända på toan. Har 3 värkar under mitt toalettbesök och inser att det är dags att åka trots allt.
På med en klämma i håret. Får knappt göra det men övertalar svärmor att annars kommer håret i ögonen. Men någon mascara tillät hon inte och inte Marcus heller. Dessutom har M redan kört fram bilen. Värkarna kommer i ett nu och jag sätter mig tacksamt i bilen.
Vägen från bilen och in till förlossningen är som en dimma. Har så ont att jag knappt kan gå och måste stanna hela tiden för värkarna kommer i ett när jag rör mig. Jo, såklart erbjöd sig Marcus att släppa av mig och sen parkera, men det fick han inte för mig. Jag är rätt så envis och i det här läget finns det inte utrymme för diskussion.
På förlossningen kommer vi in direkt på ett förlossningsrum och jag noterar för mig själv att "då behåller dom mig nog eftersom vi inte kom till något undersökningsrum". Klockan är 5:30 och värkarna kommer varannan/var 3'dje minut nu. Blir kopplad till CTG, men den visar inga värkar. Jag blir nästan gråtfärdig, jag har ju så ont. Precis då kommer bm in och säger (till min stora lättnad) att CTG'n är felkopplad.
Hon undersöker mig och jag är öppen 6 cm, 6:15. Vi pratar lite allmänt om ditt och datt och hon går igen.
Men nu måste jag ha lustgas. Jag tycker nog att det är lite tidigt för det egentligen men jag måste verkligen ha det. Bm är kvar lite hos oss för att se att det fungerar och att jag gör rätt. Vilken befrielse med lustgasen. Allt blir mer hanterligt.
Bm går men hinner knappt stänga dörren förrän jag ber M att ringa på klockan, jag har krystvärkar.
Bm känner efter och jag är öppen 10 cm. Öppnades de sista 4 cm på mindre än en halvtimme. Men Noah står för högt upp för att krystningarna ska hjälpa så jag får rekomendationer att inte krysta. Det går rätt bra.
Nu är det byte av personal och jag är i en dimma av all gas
Klockan är strax innan 7, 10 i kanske. Jag är otroligt besvärad av slangarna till gasen och drar i dom för att ändra läge och det blir bättre. Efter en liten stund så undrar alla var Noahs hjärtljud tagit vägen och börjar fixa med sladdarna på min mage. Det var dem jag dragit bort ;)
Under tiden som sköterskan håller på med detta och bm fixar med lite grejer som kanske kommer att behövas så får jag en krystvärk som jag inte kan motstå. Men eftersom jag inte får krysta så tar jag inte i så, men känner att huvudet är mer än på väg. Sköterskan har fortfarande inte hittat hjärtljuden och får hjälp av bm. Jag säger något om att de måste ta bort filten jag har över mig. De drar ner den från magen för att se var de ska sätta fast sladdarna. Jag som helst inte vill överge min lustgas väser snabbt till Marcus att de ska ta bort hela filten och då ser de ju äntligen att lilla Noahs huvud nästan är ute. Sekunderna efter föds han fram till allas (utom min egen) förvåning. Han kommer upp på min mage och M klipper navelsträngen, som var väldigt kort. Efter 10 minuter kommer moderkakan.
När allt är över säger bm med glimten i ögat att jag smygkrystat. Jag blir förvånad för jag krystade ju inte alls. Bm koll visar att jag inte behöver sys, har knappt någon bristning ens. Noahs apgar 10-10-10.
Allt är över på sex timmar från första värk, en och en halv timme på förlossningen. Skönt!
Men jag har lite dåligt samvete för att ha "snuvat" M på förlossningen. Han fick ju aldrig höra av bm att "snart är han här" och han hann aldrig bli så delaktig som vi pratat om att han skulle bli.
Ja, det här var min förlossning. Av mina fyra var denna bäst, tätt följd av den förra.
Visst är det häftigt att föda
Kram!