Den blev väldigt lllååånnnggg, så gör en kopp kaffe innan du läser och sätt dig bekvämt ;)
Vaknade den 8
oktober av lite lagom onda förvärkar. Klockan var bara 06:00 och jag skulle
behöva sova lite till om jag skulle orka skriva på examensarbetet med Camilla.
Var uppe på toa och det kom lite blod på pappret, men det hade det gjort innan
också, så det var inget säkert tecken på att något är på G. Somnade om en liten
stund och gick upp vid 8-tiden. Messade till Camilla att jag hade lite värkar.
Hon svarade snabbt att hon kommer till mig istället för jag till henne och vi
bestämmer att hon ska komma vid 11.
Efter en stund
uppe avtar värkarna. Precis som de gjort många gånger innan och jag blir inte
förvånad. Värkarna finns där dock och ligger och lurar under ytan. Så där mitt
emellan onda, jobbiga och lätta, korta. Camilla kommer och vi sätter oss och
börjar skriva. Rätt snart får Camilla ta över skrivande eftersom jag har svårt
att sitta still (nu i efterhand förstår jag att det var när värkarna kom som
det var svårt att sitta ner). Så när en värk är på väg reser jag mig och står
upp eller går lite fram och tillbaka. Behöver jag säga att det är svårt att
koncentrera sig på examensarbetet?
När klockan är
strax innan 13 står Camilla inte ut längre utan ringer sin man och ber honom
komma och hämta henne så snart han kan. Jag tycker fortfarande inte att det är
så farligt. Mycket med tanke på att det mest är var tredje värk som gör ont och
håller i sig lite längre, en så’n värk måste jag andas lite lätt igenom. De
andra känns mest som rejäl mensvärk.
Marcus har vid det
här laget börjat packa ner de sista sakerna i BB-väskan. Är det bara jag som
inte tänkt åka in än? Håkan, Camillas man, är hemma hos oss på 5 minuter trots
att han var i andra delen av Malmö när Camilla ringde. När de åkt ställer jag
mig i duschen och övertalar mig själv om att det i alla fall inte är fel att
åka in för en kontroll. Sedan inser jag att flertalet av värkarna faktiskt är
så pass onda att jag faktiskt behöver andas mig igenom dem.
I bilen på väg in
skickar jag de två mess jag lovat att göra när vi är på väg in men understryker
noga att det bara är för en kontroll. Tänker att ”så här ska det ju inte vara!
Det ska vara natt/tidig morgon när vi åker in och staden ska ligga öde bortsett
från de nattrumlare som är på väg hem. Jag ska ju föda barn på natten/tidig
morgon!”
Väl framme på
sjukhuset fogar jag mig i att Marcus vill släppa mig utanför förlossningen och
sedan åka och parkera bilen. Han har väl förra förlossningen i tankarna. (Då
kom jag knappt från bilen och in till förlossningen för värkarna kom oavbrutet
då.) Så jag väntar snällt i foajén till kvinnokliniken på att han ska komma.
Roar mig med att titta på den utländska familj som har samlats för att beskåda
det senaste tillskottet. Under tiden får jag någon enstaka mild värk men rätt
snart tar de i rejält och andningen är där igen.
När Marcus kommer
går vi in till förlossningen. Blir stående i dörren i väntan på att bli
emottagna och i väntan på att en värk ska gå över. Vi får komma direkt in på
ett förlossningsrum men det tar en liten stund att komma dit eftersom värkarna
kommer oftare så fort jag rör mig. Väl inne i rummet blir jag uppkopplad till
en CTG. Klagar lite över att bandet sitter för hårt över magen, men det måste
det ju tyvärr göra för att registrera något. Rätt snart kommer undersköterskan
(eller vad hon nu är) tillbaka och säger att värkarna ser fina och jämna ut. Bm
kommer också in och undersöker mig och jag är öppen ungefär 5 cm.
Efter
undersökningen tipsar hon om att det är bra att vara uppe och röra på sig. Blir
lite irriterad eftersom jag redan vet det och är på väg upp. Byter om till
sjukhusets finaste kläder och går på toaletten. Bm kommer in igen och undrar
var jag är och säger att det är bra om jag inte låser på toan. Men hallå… jag
låser alltid när jag går på toa. Vankar runt lite i rummet och inser rätt snart
att jag måste ha lustgas. Undersköterskan fixar det och nu är det lättare att
ta värkarna.
Vet inte hur länge
jag sen står lutad över sängen och tar värkarna men så småningom måste jag be
att de ökar lustgasen. Upp i sängen igen för en undersökning och nu är jag
öppen 8 cm. Jag stannar i sängen och bm säger att det är bra om jag kan ligga
på vänster sida. Jag kommer inte ihåg varför.
Det blir i alla
fall lättare att ta värkarna när jag ligger så och jag kommer ihåg att jag är
medveten om att jag är rätt så ”borta”. Uppfattar de andra i rummet som
närvarande som jag inte kan förmedla mig med. Marcus är min förbindelse till
dem. Jag hör hur han pratar med dem och beskriver lite hur jag är och kommer
ihåg att jag tänker på hur mycket jag älskar honom och hur mycket han faktiskt
vet om mig fast jag inte berättat. Till exempel att jag inte vill att någon tar
på magen när jag har en värk eller att jag inte vill att han ska röra mitt
huvud/hår, inte ens en lätt strykning för att visa sin medkänsla.
Det är en underlig
känsla att vara utanför sig själv och rummet samtidigt som allt just nu handlar
om mig och lillfia. Har inte haft den känslan vid någon av de andra
förlossningarna.
Vid några
tillfällen tycker jag att det känns som att vattnet går och säger det till bm
som säger att det inte är det. Jag undrar vad det är då och hon säger att det
kanske är den ena hinnan (det finns tydligen två?) som gått. Jag känner känslan
igen och hon säger samma sak igen men då blir jag arg. Det sa hon ju förra
gången. Samma hinna kan väl inte gå två gånger! Hör någonstans långt bort att
de alla ler åt mig men orkar inte bry mig mitt i alla ondaste värkarna.
Har nu så ont att
Marcus hand går rätt så illa åt av mina tryck. Känner hur han vrider den för
att komma loss och byta hand men det kan han inte.
Bm undersöker mig
igen och jag är nu öppen 10 cm. Hon säger att jag gärna får krysta lite i nästa
värk men det gör jag inte. Hon ppåpekar igen att det är ok om jag vill testa
att trycka på lite när värkarna kommer. Då blir jag förbannad och väser åt
henne att: ”Jag kryster när min kropp säger åt mig att göra det!”. Hör igen att
de ler åt mig och Marcus förklarar att jag brukar göra som jag vill och att jag
litar på att min kropp fixar det här. Finaste älsklingen!
Plötsligt blir allt
lugnt och värkarna kommer inte längre. Det är en underbar känsla och jag blir
inte orolig. Vet att det kan bli en paus mellan öppningsskedet och
utdrivningsskedet. Jag njuter och blir helt plötsligt med här och nu och är
inte längre ”inne i mig själv”.
Klockan är nu
16:50 och vattnet går och alla spänningar i magen försvinner. Samtidigt får jag
en krystvärk och krystar för allt vad jag är värd. Den slutar och jag känner
hur det står och bränner och jag krystar igen. Bm säger att: ”Du ska inte
krysta om du inte har en värk. Har du en värk?”. Jag undrar hur f-n hon kan
veta att jag inte har en värk och blir lite arg på henne men slutar att krysta.
Nästa värk kommer dock direkt och jag krystar igen och ut kommer den mest
perfekta lillfia!
Klockan är 16:54 och
vi har fått en dotter. Navelsträngen är kort så den klipper Marcus direkt så
hon kan komma upp på min mage. Hon har tummen i munnen på några sekunder när
hon ligger där. Vi beundrar och skrattar och gråter om vartannat och kan inte
slita våra blickar ifrån henne. Finaste underbaraste lillfia!
Här hade en
underbar förlossning kunnat vara över om det inte var så att en bit av
moderkakan inte ville lossna. Bm har inne en kollega och en läkare som båda
bedömer att det finns en liten bit kvar i livmodern. Under tiden vägs och mäts
lillfia. Hon är 52 cm lång och väger 4250 gr. Det beslutas att jag ska in på
operation för att de manuellt ska få ut den. Hinner fundera på hur det ska gå
med de två stygn de sytt, går inte de upp igen om de går in manuellt? Jag har varit
med om att moderkakan inte lossnar förut (när Johanna kom till världen) och har
inte så trevliga minnen av det. Då påbörjades operationen utan att jag var
sövd. Jag svimmade av smärtan när läkaren stack in hela sin hand i mitt
nyförlösta underliv. Det vill jag inte vara med om igen så jag säger flera
gånger till operationspersonalen att de absolut inte får börja operera innan
jag är sövd. När jag säger det för säkert sjätte gången tycker de nog att jag
är lite tjatig men lovar lugnt att de inte ska göra det.
Jag vaknar av att
jag rullas i en korridor till uppvak och jag fryser något fruktansvärt. Får
värmefiltar och extratäcken när jag väl är på uppvak och det blir så varmt och
skönt. Somnar igen. Sover och vaknar om vartannat och pratar med personalen
emellanåt. Lyssnar på andra patienter som sover och pratar och jämrar sig av
smärta.
Jag har inte ont
alls, är bara kall fortfarande. Blir mer och mer vaken och börjar fundera på Marcus
och lillfia. Tårarna samlas i ögonvrån när jag kommer på att jag inte sett
hennes ansikte riktigt. Det är ju svårt när de ligger på bröstet. Vill se henne
framifrån. Tankarna går vidare till att Marcus fått fika själv, utan mig och vilket jag tar illa vid mig av. Ligger och småsnyftar för mig själv ett tag och försäkrar personalen
om att jag trots allt mår bra. Efter ett tag kommer det en man som ska köra mig
till avdelningen. Äntligen! Ner i kulvertarna och det blir lite läskigt tycker
jag, börjar gråta och det blir inte direkt bättre av att han som kör sängen
bara pratar i sin mobiltelefon hela tiden. Dessutom är det ett privat samtal,
det hörs. Han lämnar snabbt av mig på avdelningen till en tjej som lite
förvirrat tar emot mig samtidigt som hon frågar en annan: ”Skulle vi få fler
patienter nu?”. Den människan virrar tveksamt på huvudet och frågar vidare. Nu
gråter jag fullt ut och vill bara till Marcus och lillfia, så nära men ändå
inte. Det fås fram att jag blivit körd till fel avdelning och att jag måste
vänta på en ny transport för att komma ner en våning. Personalen är supersnälla
och tröstar mig fast jag är otröstlig. En snäll kvinna kommer och stryker mina
våta kinder, torkar tårarna samtidigt som hon lovar att köra ner mig fast det
är emot reglerna. Tack du underbara!
Så äntligen rullas
min säng in i ett rum där Marcus och lillfia väntar. Han sitter med henne på
bröstet och de är så fina. Tårarna strömmar igen med ny kraft och jag är så
glad att se dem. Får lillfia i min famn och bara njuter av att känna hennes
värme och doft. Som jag längtat efter det och så underbart härligt det är att
få ha henne nära i famnen!
Ja, det var min
förlossningsberättelse. Den dagen som skulle bli en av de sista med
examensarbetet slutade med en förlossning. Och hade det inte varit för Camilla
hade förmodligen hon och Marcus varit tvungna att förlösa mig hemma i hallen.
Jag hade inte åkt in då om jag fått bestämma. Men slutet gott allting gott.
-Nina Wiklund-
Tack för att du delar med dig!
SvaraRadera/ Frid_is
Underbar berättelse! Tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaVad kul att läsa om din förlossning! Även om jag fick några tårar på min kind när jag läste på slutet :-). Usch vad jobbigt att gå igenom operation och att se dessutom bli körd fel! Kanske dags för mig att skriva ner min förlossningsberättelse också... innan jag glömmer den :-). Kram!
SvaraRadera....jag sitter här och lipar...Tack för att du delar med dig av din berättelse. Vilken underbar man du har, ni är verkligen som gjorda för varann.
SvaraRaderaKramar i massor från Petra
Mäc-mäc.
....jag sitter här och lipar...Tack för att du delar med dig av din berättelse. Vilken underbar man du har, ni är verkligen som gjorda för varann.
SvaraRaderaKramar i massor från Petra
Mäc-mäc.