söndag 8 januari 2012

Förlossningsberättelse

Ja, här kommer då äntligen min förlossningsberättelse.
Den blev väldigt lllååånnnggg, så gör en kopp kaffe innan du läser och sätt dig bekvämt ;)




Vaknade den 8 oktober av lite lagom onda förvärkar. Klockan var bara 06:00 och jag skulle behöva sova lite till om jag skulle orka skriva på examensarbetet med Camilla. Var uppe på toa och det kom lite blod på pappret, men det hade det gjort innan också, så det var inget säkert tecken på att något är på G. Somnade om en liten stund och gick upp vid 8-tiden. Messade till Camilla att jag hade lite värkar. Hon svarade snabbt att hon kommer till mig istället för jag till henne och vi bestämmer att hon ska komma vid 11.

Efter en stund uppe avtar värkarna. Precis som de gjort många gånger innan och jag blir inte förvånad. Värkarna finns där dock och ligger och lurar under ytan. Så där mitt emellan onda, jobbiga och lätta, korta. Camilla kommer och vi sätter oss och börjar skriva. Rätt snart får Camilla ta över skrivande eftersom jag har svårt att sitta still (nu i efterhand förstår jag att det var när värkarna kom som det var svårt att sitta ner). Så när en värk är på väg reser jag mig och står upp eller går lite fram och tillbaka. Behöver jag säga att det är svårt att koncentrera sig på examensarbetet?

När klockan är strax innan 13 står Camilla inte ut längre utan ringer sin man och ber honom komma och hämta henne så snart han kan. Jag tycker fortfarande inte att det är så farligt. Mycket med tanke på att det mest är var tredje värk som gör ont och håller i sig lite längre, en så’n värk måste jag andas lite lätt igenom. De andra känns mest som rejäl mensvärk.

Marcus har vid det här laget börjat packa ner de sista sakerna i BB-väskan. Är det bara jag som inte tänkt åka in än? Håkan, Camillas man, är hemma hos oss på 5 minuter trots att han var i andra delen av Malmö när Camilla ringde. När de åkt ställer jag mig i duschen och övertalar mig själv om att det i alla fall inte är fel att åka in för en kontroll. Sedan inser jag att flertalet av värkarna faktiskt är så pass onda att jag faktiskt behöver andas mig igenom dem.

I bilen på väg in skickar jag de två mess jag lovat att göra när vi är på väg in men understryker noga att det bara är för en kontroll. Tänker att ”så här ska det ju inte vara! Det ska vara natt/tidig morgon när vi åker in och staden ska ligga öde bortsett från de nattrumlare som är på väg hem. Jag ska ju föda barn på natten/tidig morgon!”



Väl framme på sjukhuset fogar jag mig i att Marcus vill släppa mig utanför förlossningen och sedan åka och parkera bilen. Han har väl förra förlossningen i tankarna. (Då kom jag knappt från bilen och in till förlossningen för värkarna kom oavbrutet då.) Så jag väntar snällt i foajén till kvinnokliniken på att han ska komma. Roar mig med att titta på den utländska familj som har samlats för att beskåda det senaste tillskottet. Under tiden får jag någon enstaka mild värk men rätt snart tar de i rejält och andningen är där igen.

När Marcus kommer går vi in till förlossningen. Blir stående i dörren i väntan på att bli emottagna och i väntan på att en värk ska gå över. Vi får komma direkt in på ett förlossningsrum men det tar en liten stund att komma dit eftersom värkarna kommer oftare så fort jag rör mig. Väl inne i rummet blir jag uppkopplad till en CTG. Klagar lite över att bandet sitter för hårt över magen, men det måste det ju tyvärr göra för att registrera något. Rätt snart kommer undersköterskan (eller vad hon nu är) tillbaka och säger att värkarna ser fina och jämna ut. Bm kommer också in och undersöker mig och jag är öppen ungefär 5 cm.

Efter undersökningen tipsar hon om att det är bra att vara uppe och röra på sig. Blir lite irriterad eftersom jag redan vet det och är på väg upp. Byter om till sjukhusets finaste kläder och går på toaletten. Bm kommer in igen och undrar var jag är och säger att det är bra om jag inte låser på toan. Men hallå… jag låser alltid när jag går på toa. Vankar runt lite i rummet och inser rätt snart att jag måste ha lustgas. Undersköterskan fixar det och nu är det lättare att ta värkarna.

Vet inte hur länge jag sen står lutad över sängen och tar värkarna men så småningom måste jag be att de ökar lustgasen. Upp i sängen igen för en undersökning och nu är jag öppen 8 cm. Jag stannar i sängen och bm säger att det är bra om jag kan ligga på vänster sida. Jag kommer inte ihåg varför.

Det blir i alla fall lättare att ta värkarna när jag ligger så och jag kommer ihåg att jag är medveten om att jag är rätt så ”borta”. Uppfattar de andra i rummet som närvarande som jag inte kan förmedla mig med. Marcus är min förbindelse till dem. Jag hör hur han pratar med dem och beskriver lite hur jag är och kommer ihåg att jag tänker på hur mycket jag älskar honom och hur mycket han faktiskt vet om mig fast jag inte berättat. Till exempel att jag inte vill att någon tar på magen när jag har en värk eller att jag inte vill att han ska röra mitt huvud/hår, inte ens en lätt strykning för att visa sin medkänsla.

Det är en underlig känsla att vara utanför sig själv och rummet samtidigt som allt just nu handlar om mig och lillfia. Har inte haft den känslan vid någon av de andra förlossningarna.

Vid några tillfällen tycker jag att det känns som att vattnet går och säger det till bm som säger att det inte är det. Jag undrar vad det är då och hon säger att det kanske är den ena hinnan (det finns tydligen två?) som gått. Jag känner känslan igen och hon säger samma sak igen men då blir jag arg. Det sa hon ju förra gången. Samma hinna kan väl inte gå två gånger! Hör någonstans långt bort att de alla ler åt mig men orkar inte bry mig mitt i alla ondaste värkarna.

Har nu så ont att Marcus hand går rätt så illa åt av mina tryck. Känner hur han vrider den för att komma loss och byta hand men det kan han inte.

Bm undersöker mig igen och jag är nu öppen 10 cm. Hon säger att jag gärna får krysta lite i nästa värk men det gör jag inte. Hon ppåpekar igen att det är ok om jag vill testa att trycka på lite när värkarna kommer. Då blir jag förbannad och väser åt henne att: ”Jag kryster när min kropp säger åt mig att göra det!”. Hör igen att de ler åt mig och Marcus förklarar att jag brukar göra som jag vill och att jag litar på att min kropp fixar det här. Finaste älsklingen!

Plötsligt blir allt lugnt och värkarna kommer inte längre. Det är en underbar känsla och jag blir inte orolig. Vet att det kan bli en paus mellan öppningsskedet och utdrivningsskedet. Jag njuter och blir helt plötsligt med här och nu och är inte längre ”inne i mig själv”.

Klockan är nu 16:50 och vattnet går och alla spänningar i magen försvinner. Samtidigt får jag en krystvärk och krystar för allt vad jag är värd. Den slutar och jag känner hur det står och bränner och jag krystar igen. Bm säger att: ”Du ska inte krysta om du inte har en värk. Har du en värk?”. Jag undrar hur f-n hon kan veta att jag inte har en värk och blir lite arg på henne men slutar att krysta. Nästa värk kommer dock direkt och jag krystar igen och ut kommer den mest perfekta lillfia!

Klockan är 16:54 och vi har fått en dotter. Navelsträngen är kort så den klipper Marcus direkt så hon kan komma upp på min mage. Hon har tummen i munnen på några sekunder när hon ligger där. Vi beundrar och skrattar och gråter om vartannat och kan inte slita våra blickar ifrån henne. Finaste underbaraste lillfia!

Här hade en underbar förlossning kunnat vara över om det inte var så att en bit av moderkakan inte ville lossna. Bm har inne en kollega och en läkare som båda bedömer att det finns en liten bit kvar i livmodern. Under tiden vägs och mäts lillfia. Hon är 52 cm lång och väger 4250 gr. Det beslutas att jag ska in på operation för att de manuellt ska få ut den. Hinner fundera på hur det ska gå med de två stygn de sytt, går inte de upp igen om de går in manuellt? Jag har varit med om att moderkakan inte lossnar förut (när Johanna kom till världen) och har inte så trevliga minnen av det. Då påbörjades operationen utan att jag var sövd. Jag svimmade av smärtan när läkaren stack in hela sin hand i mitt nyförlösta underliv. Det vill jag inte vara med om igen så jag säger flera gånger till operationspersonalen att de absolut inte får börja operera innan jag är sövd. När jag säger det för säkert sjätte gången tycker de nog att jag är lite tjatig men lovar lugnt att de inte ska göra det.

Jag vaknar av att jag rullas i en korridor till uppvak och jag fryser något fruktansvärt. Får värmefiltar och extratäcken när jag väl är på uppvak och det blir så varmt och skönt. Somnar igen. Sover och vaknar om vartannat och pratar med personalen emellanåt. Lyssnar på andra patienter som sover och pratar och jämrar sig av smärta.

Jag har inte ont alls, är bara kall fortfarande. Blir mer och mer vaken och börjar fundera på Marcus och lillfia. Tårarna samlas i ögonvrån när jag kommer på att jag inte sett hennes ansikte riktigt. Det är ju svårt när de ligger på bröstet. Vill se henne framifrån. Tankarna går vidare till att Marcus fått fika själv, utan mig och vilket jag tar illa vid mig av. Ligger och småsnyftar för mig själv ett tag och försäkrar personalen om att jag trots allt mår bra. Efter ett tag kommer det en man som ska köra mig till avdelningen. Äntligen! Ner i kulvertarna och det blir lite läskigt tycker jag, börjar gråta och det blir inte direkt bättre av att han som kör sängen bara pratar i sin mobiltelefon hela tiden. Dessutom är det ett privat samtal, det hörs. Han lämnar snabbt av mig på avdelningen till en tjej som lite förvirrat tar emot mig samtidigt som hon frågar en annan: ”Skulle vi få fler patienter nu?”. Den människan virrar tveksamt på huvudet och frågar vidare. Nu gråter jag fullt ut och vill bara till Marcus och lillfia, så nära men ändå inte. Det fås fram att jag blivit körd till fel avdelning och att jag måste vänta på en ny transport för att komma ner en våning. Personalen är supersnälla och tröstar mig fast jag är otröstlig. En snäll kvinna kommer och stryker mina våta kinder, torkar tårarna samtidigt som hon lovar att köra ner mig fast det är emot reglerna. Tack du underbara!

Så äntligen rullas min säng in i ett rum där Marcus och lillfia väntar. Han sitter med henne på bröstet och de är så fina. Tårarna strömmar igen med ny kraft och jag är så glad att se dem. Får lillfia i min famn och bara njuter av att känna hennes värme och doft. Som jag längtat efter det och så underbart härligt det är att få ha henne nära i famnen!

Ja, det var min förlossningsberättelse. Den dagen som skulle bli en av de sista med examensarbetet slutade med en förlossning. Och hade det inte varit för Camilla hade förmodligen hon och Marcus varit tvungna att förlösa mig hemma i hallen. Jag hade inte åkt in då om jag fått bestämma. Men slutet gott allting gott.

-Nina Wiklund-

5 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig!
    / Frid_is

    SvaraRadera
  2. Underbar berättelse! Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  3. Vad kul att läsa om din förlossning! Även om jag fick några tårar på min kind när jag läste på slutet :-). Usch vad jobbigt att gå igenom operation och att se dessutom bli körd fel! Kanske dags för mig att skriva ner min förlossningsberättelse också... innan jag glömmer den :-). Kram!

    SvaraRadera
  4. ....jag sitter här och lipar...Tack för att du delar med dig av din berättelse. Vilken underbar man du har, ni är verkligen som gjorda för varann.
    Kramar i massor från Petra
    Mäc-mäc.

    SvaraRadera
  5. ....jag sitter här och lipar...Tack för att du delar med dig av din berättelse. Vilken underbar man du har, ni är verkligen som gjorda för varann.
    Kramar i massor från Petra
    Mäc-mäc.

    SvaraRadera